Jag tänker inte skriva ett inlägg om bantning. Mest för att jag rent principiellt inte vill föda ämnet (point intended) men också för att det verkar vara en rätt ovärd aktivitet. Men för att göra en lång och plågsam historia kort och plågsam har jag beslutat att bli rar mot min kropp. Typ låta den röra på sig mer än de armrörelser jag gör när jag lyfter cupcakesplåtar in och ut ur ugnen. Vilket, jag försäkrar er, är underskattad motion. Också, kanske att den ibland vill smaka något annat än chokladkakor. Ibland. Allt väl så långt.
Men så slår det slint. Rätt omedelbart. Jag blir sådär extrem och kan inte motivera mig om jag inte går all in military training. Det duger inte med lite promenader och en sidosallad. Nej nej, plötsligt sitter jag i köket med en dunke proteinpulver som jag inte förstår hur man ska äta och undrar varför jag är inbokad på träning med ryska blykulor.
Min nya besatthet är kvarg. KVARG! Ni hör ju hur det låter, det är liksom inte ett okej namn på något man förväntas stoppa i munnen. Fler saker som inte är okej med kvarg: smaken. Vilken sorglig liten produkt. Därför skulle jag heller aldrig spendera flera timmar i jakt på detsamma, eller ens överväga att köpa hem ett mindre lager med kvargburkar. Framförallt skulle jag inte ersätta alla måltider med kvarg. Och jag skulle definitivt inte ha ätit en skål med kvarg när jag bjöd mina vänner på kalas med chocolate chip cookies idag. För det hade varit fel.
PS. Detta händer uppskattningsvis tre gånger om året. Jag brukar givetvis tröttna efter 8-10 dagar, eftersom det varken är rimligt eller kul att leva på kvarg. Så låt mig bara hållas några dagar till så är vi back on muffintrack igen sen, okay?
Postat i:Besattheter, Det här med att träna
