Jag går dit idag. Till gymmet. Det luktar kokos i omklädningsrummet. Och inte sådär som att någon har smetat på lite lotion, utan som att någon har smort in klädskåpen i kokosolja och sedan rullat sig i det som var kvar. Jag gillar kokos. Nu vill jag äta en Bounty.
Jag går in i gymmet. Tyvärr är det speglar överallt, med kompleterande belysning ovanifrån (som i HM:s provhyttar). Jag blir genast distraherad eftersom detta gör att jag upptäcker gropar i armarna. Kan man ens ha celluliter på armarna? Min rumpa är slät och fast och cellulitfri, men vafan håller överkroppen på med!?
Jag går på löpbanden och springer 3 kilometer med armvikter. 40 centimeter bakom mitt löpband står en motionscykel där en kille sitter med fullgod utsikt över min guppande bakdel. Kul för honom. Brevid honom cyklar en tjej – samtidigt som hon läser tidningen. Sånt ser jag ofta på gym. Note to self: om du kan läsa tidningen samtidigt som du tränar, tar du förmodligen inte i tillräckligt.
Men jag tar i. Jag svettas som en svingris och dallrar fram på bandet. Jag glänser. Det ser lite sexigt ut, som shimmer lotion. Luktar förmodligen snäppet värre. En svettdroppe trillar ner mellan brösten och jag får en obeskrivlig lust att ta reda på vart den tar vägen. Rinner den liksom runt konturen av bröstet eller kommer den leta sig ner mot naveln och ta sig ut på andra sidan?
Anyways.. jag springer. Och för att klara av det har jag en rutin av fantasier. Till dessa har jag en del dålig musik som av någon anledning för mig att springa när jag inte ens vill gå. Tex låtsas jag att jag springer Boston Marathon (håll tyst, Kalle) samtidigt som jag lyssnar på Bonnie Tyler (håll tyst, alla). Och när hon skriker It’s gonna take a superman to sweap me off my feeeeeeeet så har jag kutat in på slutsträckan och springer om minst 7 personer på Bostons trånga gator. It’s not pretty. Efter denna bravur kommer Fighter med Christina Aguilera. Här börjar jag bli upprörd och väser ‘That’s right, asshole!’ mellan flåsen. Personen på bandet brevid mig brukar gå ungefär nu. Sen blir det ännu värre.. I’m not here for your entertainment, you don’t reallly wanna mess with me tonight. Jag är nu riktigt uppjagad. Jag vill boxas och slåss och bitas.
Hursomhelst. Jag har som sagt inte tränat sen dackefejden och är helt färdig efter 3 kilometer. Maskinen berättar att denna höjdarinsats resulterat i att jag nu har bränt 400 kalorier, vilket jag gissar är ungefär lika mycket som ett glas apelsinjuice. Kul. Verkligen. Och jag orkar inte styrketräna. Maskinerna är ändå fulla av killar som heter Johnny och Jimmy och Tommy i uringade linnen och som speglar sig när de tar i. Så kan vi inte ha det. Jag brukar styrketräna i vardagen ist. Ni vet, använda mjölkpaket som vikter (en klar favorit som också idkades efter dagens träning, se bild nedan), stå på huk istället för att sitta på toalettstolen, bära matkassar med böjda armar. Hårda saker. G.I Jane-värdiga.
Mitt gym ligger inte långt bort, men på vägen hem måste man passera ett dygnet-runt öppet McDonalds. När jag har tränat är jag hungrig, och McDonalds har alltid satt en fläkt av något slag vid dörren för att skicka ut den ljuva doften av transfett, endast med mig i åtanke. Bastards.
Vanligtvis kopplar jag inte sambandet mellan fet mat och fetma. Det brukar komma ikapp mig lite senare, ungefär samtidigt som jag har svalt 2 big mac och en supersize pommes. Inte ens när jag ser gravt överviktiga människor sitta på de farligt små McDonaldsstolarna kan jag se sambandet. Jag kan tom tycka att det ser lite småmysigt ut att vara sådär lagom lönnfet (synd bara på hjärtat) Men idag hände det. Så jag gick hem och åt knäckebröd med ägg och nu är jag groteskt svinhungrig. Stod det en ko i mitt vardagsrum skulle jag slita itu den med bara tänderna.
Men det är förmodligen också mer än 400 kalorier.
Publicerad iDet här med att träna
