Jag gick tillbaka dit igår. Till platsen som kryllar av glänsande muskelvävnad och brustna drömmar från beach 2009. Till oversize speglar och obarmhärtig provrumsbelysning. Det gick enklare den här gången, min vän Teresa tränar med mig. Det är fint att vara två.
Den här gången svettas jag inte sådär sexigt som sist. Den här gången svettas jag sådär osexigt som bara en maratonlöpare på steroider kan. Jag är dyngsur. Du kan vrida ur mina byxor och se igenom min top, om du skulle vilja. Mitt hår har självflätat sig i feta dreds och jag får salt ögonen. Jag lämnar pölar efter mig. It’s not pretty.
Nu kanske ni tror att det innebär att jag sliter extra hårt. Nej. Jag springer apelsinjuice-sträckan igen. Men efter det står jag mest och fjantar efter Teresa när hon giår igenom sitt proffsiga PT program. Jag lyfter lite saker, drar i några handtag. Inte alltför avancerat.
Or so I thought. I morse när jag vaknar har mina leder gått av och mina muskler smulats i bitar. Är det ryggskott, diskbråck? Sen minns jag stället med roddmaskinen och speglarna, och jag förstår. Welcome to the jungle baby, you’re gonna die.
Livet är lite svårare när man drabbats av träningsvärken från helvetet. Jag måste hissa mig ner till toalettstolen genom att hålla ett stadigt tag i handfatet. Jag vacklar fram som en höggravid anka och jag tror att magen ska gå sönder när jag skrattar… såna saker. Den värsta smärtan har jag i bröstet, och där vill jag inte ens ha några muskler. Jag vill ju bara ha en killer butt och välsvarvade armar. (I armarna har jag inte ont alls.)
Why, I ask myself. Why?
Publicerad iDet här med att träna
