Mitt kopiösa ointresse för vad som försigår i Vancouver gör folk mycket bekymrade. Jag har fortfarande inte sett ett enda filmklipp, förutom när jag scrollar TV:n. Det är nästan så jag börjar bli orolig för mig själv, för lite intressant borde det faktiskt vara.
Jag har inte alltid varit sån här. För jag har nästan uteslutande dejtat idrottsmän. Jag har ingen aning om hur det blir så. Det hela är mycket konstigt. Jag har aldrig förälskat mig i en konstnär eller filosof, musiker eller filmfantast – eller annat som ligger närmare mina egna intressen. Däremot har jag effektivt kilat runt med boxare, fotbollsspelare, hockeyspelare, rugbyspelare, kampsportare… ja, you get my point..
Jag hade en bollsparkande sambo i 3 år, och under den tiden såg jag så många matcher att jag till slut lärde mig offsideregeln helt av mig självt, genom uteslutningsmetoden. Det hände till och med att jag åkte till bortamatcherna, som den sockertopp till flickvän jag är. Jag har suttit i Arsenals matchtröjor och med spänning följt bollkamper i länder långt borta. Jag har stått på baseballäktare och hängt mot kanten av hockeyrinkar. Allt med ett lykligt leende.
Stod jag framför en jury skulle jag inte ha ett försvar. För jag har inte alltid varit ett fabulöst guppigt kvinnstycke med mjuka former och röda läppar. Nej, det märkligaste av allt det här är – och håll i er nu – att när jag bodde i USA spelade jag basket SEX dagar i veckan. FYRA timmar om dagen. You heard me. Den kreativa kaka ni känner har en gång varit ett fullfjädrat muskelpaket.
Säg till när chocken har lagt sig.
Och, vafaan hände?
Postat i:Dejting, Det här med att träna
