Mitt jobb, som är vida känt för att vara världens smaskigaste, har gett mig ett gymkort. Först tog jag illa upp. Jag menar, the nerv! Men nu har jag sansat mig tillräckligt länge för att hinna svälja det sista av tårtbiten jag satte i halsen. Det ingår ju trots allt i någon form av friskvård, och jag är uppenbarligen inte frisk. Och eftersom det är ett förföriskt litet kort som lovar att jag får träna vad jag vill, när jag vill, på det behändiga avståndet av exakt 26 meter från jobbet, ärade jag anläggningen med ett besök. Ett årskort bör trots allt invigas någon gång i mars.
Det var lite som första dagen i skolan, jag visste ju inte vad jag har att vänta mig av detta nya gym, som lovade tonårstuttar och skinkor av stål. Men det visar sig inte vara några konstigheter. De är fortfarande där. Ölkaggen i mjukisar och killen med tribetatuerade armar av lår. Tonårstjejerna som är beniga och sminkade och som inte på något sätt är där för att faktiskt träna. Mannen som antingen är mycket svettig eller mycket inoljad, men som ändå har på sig en mössa, och som ägnar större delen av tiden framför en av väggspeglarna där han kan se de blanka armarna flexa runt ett par blykulor.
Själv stuffar jag runt i mitt yogalinne, som i ärlighetens namn mest är ett vanligt nattlinne i ekologisk bomull utan sömmar. Lite som en nallebjörn. Jag fick ta med mig några grabbar från jobbet eftersom Candy stannade i omklädningsrummet (det finns nakna kvinnor där och lets face it, lite gay är hon). Det var två timmars kö till löpbanden och Johnny, Ronny, Jimmy och Conny hade lagt beslag på axelmaskinerna. Annars gick det bra. Jag lyssnade på Säkert och skuttade fram i normal kryptakt, hängde vid vattenfontänen och tvinnade en hårslinga mellan fingrarna. Flirtade med Ronny. That sort of thing.
ARKIV
Betraktelser från gymmet I
Betraktelser från gymmet II
Betraktelser från gymmet III
Postat i:Det här med att träna
